Klockväxter

Lättskötta och härdiga med överdådig blomning

Önskar du varierad, rik blomning från vår till sen sommar, så ger klockväxterna många alternativ för rabatt, stenparti och odlingsangränsande naturmark. Att flera arter har lång tradition som naturligt vildväxande i nordisk flora eller mer sentida som naturetablerade trädgårdsrymlingar skänker också en kulturdimension med känslobotten.

C.F. Nyman förtecknar sålunda i sitt verk ”Utkast till svenska växternas naturhistoria” 1867-68, förra delen, tio inhemska arter, flera under svenska namn som idag knappast är i användning. Om bredbladsklockan, Campanula latifolia, (hässleklocka), får vi bland annat veta att ”Rötterna kunna ätas vårtiden, tillredda som sparris eller sockerrötter, och de unga bladen nyttjas bland grönkål; de äro smakliga och helsosamma.”

Pålitlighet och ofta överdådig blomning gör klockorna användbara som stomme i planteringar och för att överlappa tidsmässigt mellan andra växtgrupper.

Förrådet av odlingsvärda arter är rikt på gränsen till det svåröverskådliga, vilket fick en framstående brittisk trädgårdspersonlighet att utbrista: ”Endast motvilligt går jag med på att identifiera okända växter i trädgårdsodling, och gäller det Campanula, så vägrar jag.”

Följande redogörelse sammanfatter odlingserfarenhet av klockor på moränbaserad åkerjord med hygglig mullhalt, växtzon 5 på sydsvenska höglandet. Om odling i styv lera har artikelförfattaren föga att berätta och endast teoretisk kunskap.

Låga klenoder

Först ut, i maj och juni, är regelmässigt ett par låga klenoder, Campanula saxifraga, klippklocka och C. speciosa, pyrenesisk klocka.

Den förra är en fin stenpartiväxt, 10-15 cm över marken, småbladigt tätt tuvig och med stor mängd djupvioletta öppna klockor på korta stänglar. Pålitligt perenn i öppet och välplanerat läge är arten också, vilket knappast kan sägas om den mariaklocksliknande C. speciosa. Önskas samma plantbestånd åter följande år, måste de överblommade stänglarna klippas tillbaka före frösättning. Blomningen tillhör de mest rika, attraktivt massiv. Fortlevnaden av ett bestånd av denna art begränsas också av att insamlat utsäde, även höstsått, har låg och lynnig grobarhet.

Oförtjänt undantag

Bland låga Campanula återfinns ett par arter som genom att uppträda lättodlat och gediget blomsäkert blivit så vanliga, att de oförtjänt hamnat på undantag eller helt valts bort. Hit hör C. carpatica, karpaterklocka, användbar i många sammanhang, inte minst i stadsplanteringar, där den sällan förekommer. Två underarter och ett stort antal namnformer återfinns i trädgårdscirkulation, ledande fröproducenter listar, utöver grundformen, ofta tiotalet kulturformer.

Lättskött och prydlig är denna växt oavsett placering, utom möjligen i djupaste skugga, styvaste lera eller fuktdränkt mark. Men varför utsätts plantan för sådan misshandel? I vår odling uppträdde sommaren -05 ett par fyra- eller femåriga plantor i lastbilshjulstora, jämnt rundade cirklar, blomrika över hela ytan, även i cirkelns innersta del. Fritz Köhlein uppger i Enziane und Glockenblumen; Ulmer Verlag, 1986, det potentiella blomspannet till 14 veckor, innefattande tillbakaklippning efter första flor, men det känns onödigt att trötta ut denna trevliga kamrat så.

Tillbakaklippning för att forcera fram förnyad blomning samma säsong resulterar ofta, alldeles rättvist, i klenare växt och blomning påföljande år.

Till karpaterklockans egenskaper hör, att den villigt korsar sig med andra klockor, varur användbara hybrider inte sällan uppstår.

Charmerande miniatryr

Om C. carpatica har ett prydligt, sammanhållet och lättplacerat växtsätt, så förhåller det sig annorlunda med C. cochlearifolia, dvärgklocka. I mager, lätt jord tar sig denna charmerande miniatyrklocka, 5-10 cm, den småbladiga tuvan tätt mot jorden, fram litet överallt där ledigt utrymme finns. Ändå är den lättkontrollerad och blir knappast ett hot mot sina grannar. Klockorna är ofta kinablp (eller vita), vackert bägarvälvda i enkelsidiga samlingar. Det senare uppfattas dock knappast, eftersom den totala mängden blomsamlingar är så stor. Blomningsperioden är lång och infaller under högsommaren.

De dubbelblommande exemplar som under våren saluförs i handeln som rumsväxter är hårt växthusdrivna. Att etablera dessa – och andra snabbt växthusodlade perenner – för frilandsövervintring är en tålamodskrävande uppgift.

Stjärnbeströdd kudde

Något tålamod kan också vara en tillgång, när tillväxt och rikt flor hos C. garganica, italiensk klocka, ska inväntas. Belöningen i form av en ljust eller mörkare blåviolett stjärnbestrött, smaragdgrön kudde, är dock i detta fall värd insatsen, och plantan varken misspryder eller vållar särskilt besvär under tre - fyra år som utvecklingen till ett praktfullt exemplar tar. Någorlunda soligt och väldränerat är en bra placering för denna i övrigt bekymmerfria, c:a 10 cm höga art.

Närbesläktade och likartade i uppträdande och utseende är C. elatines, piemontklocka, och C. fenestrellata. Bland rejält marktäckande klockor som även kan användas i muröverhäng stor C. poscharskyana, stjärnklocka, och C. portenschlagiana, murklocka, i särklass. Stjärnklockan är den något härdigare och har i zon 5 aldrig givit övervintringsproblem.

Dekorativa på liten yta

Till klockor förs också släktet Edraianthus. Det är låga, 5-10 cm, flackt, grenade växter med toppställda blomsamlingar, mycket dekorativa och användbara på liten yta. Alldeles lättövervintrade är de inte, längre perioder av stående väta måste undvikas.

Pålitligast i vår odling har E. graminifolius, gräsklocka, varit. Ett par kraftiga plantor väcker varje år, i normalläge, i mitten av juli uppmärksamheten med rik, men kort varaktig, blomning.

Odlare som något litet vill möda sig med dränering av växtplatsen inför och under vinter kan också få glädje av de kuddbildande E. pumilio, dvärggräsklocka, och E. dalmaticus, dalmatisk gräsklocka.

Inalles rymmer släktet drygt tjugo perenna arter.

Högre, 20-30 cm, men fortfarande väl ägnade för en plats i stenparti, framkant eller odlingstråg med tillräckligt sjup är C. barbata, skäggklocka, och C. collina, kaukasisk klocka. Skäggklockan uppges i samstämmiga litteraturkällor tendera mot tvåårighet, men i vår odling är arten tillfredställande perenn, förmodligen för att odlingsförutsättningarna råkad träffa rätt. Växtplatsen skall vara öppen med klakfri, djup och mager jord i dräneringssäkrat läge, det vill säga, ett okonstlad läge normalläge på sydsvenska höglandet. De, under försommaren, på raka stänglar burna klockorna påminner i sin möjliga färgsättning en del om mjölkklockans, C. lactiflora, blå färgvariationer; mjölkvitt, ljust himmelsblå eller, och ovanligare, en mättade, mörkare blå ton.

Definitivt mörkare och också mycket attraktiv är den kaukasiska klockan. En våldsam trängsel uppstår, när alla stängelanlag under högsommaren skjuter fart. Trots sitt kompakta överdåd är arten mycket prydlig och förtjänar att odlas mer allmänt.

Rapunklar – ett artrikt släkte

Rapunklar, släktet Phyteuma, inräknas också i familjen klockväxter, Campanulaceae. Det är ett artrikt släkte, ofta med säregen blomning. Lättodlad är Phyteuma scheuzeri, hornrapunkel. Arten är kalkgynnad men klarar sig även utan detta tillskott. Hornrapunkel har utdragen blomning under högsommaren och passar i stenparti och låg rabatt. Som andra rapunklar far den illa av omplantering, och skall helst etableras som ung planta.

Tilltalande egenskaper

Symphyandra, elfenbensklockor, är ytterligare ett släkte i familjen Campanulaceae med tilltalande egenskaper. De uppträder som kortlivade perenner eller som tvååriga, i vilketdera fallet alltid rikblommande. Hos Symphyandra hoffmannii och S. pendula förefaller de tunga vita klockorna närmast ha regnat in i de kompakta plantorna, medan de graciösa, fjärilslätta samlingarna av ljust blå klockor med lätt tillbakavikta spetsar hos S. cretica, S. vanneri och S. armena svävar över blad och stjälkförgreningar.

Alla rekommenderas varmt!

I ungefär samma höjd, 3-5 decimeter, och omfång som Symphyandra finns åtskilliga Campanula att välja bland. C. sarmatica, sarmaterklocka, och C. makaschvilii sänder båda i juli upp kraftiga stänglar från centrum av en tät bladtuva. Växtsättet liknar det hos den mer välkända, närbesläktade, C. alliarifolia, hjärtklocka. Men medan hjärtklockan, som blir åtminstone ett par decimeter högre och rejält omfångsrik, utvecklas bäst i skuggigt, lätt fuktigt läge, tål dessa både väl en placering öppet och soligt med periodvis torka. Sarmaterklockan, med grågrönt bladverk och duvblå blomning, hör till de växter som utan att ropa ut sin närvaro, ändå är viktiga för harmoni och balans i planteringen.

Mer lysande färgstark är C. makaschvilii, eller kan vara. Blomningens grundfärg är som hos hjärtklocka, vit men rosa åsar på vit botten är inte ovanligt och rent rosenröda exemplar förekommer. Frösådd kan alltså ge utmärkt material för egen selektering.

Också juliblommande är den tvååriga, mycket speciella C. thyrsoides, svavelklocka. Här sitter, de faktiskt gula, blommorna tätt samlade i en kolv runt stängelns övre del på ett sätt som ytligt påminner om blomningen hos exempelvis Liatris spicata, rosenstav, eller Echium russicum, röd snokört.

Byskvaller kulturväxt

Toppklockan, C. glomerata, tillhör det inhemska artbeståndet. Det är också en välkänd och, med viss reservation, älskad kulturväxt. Tveksamheten brukar gälla spridningskapaciteten, som onekligen är god; i Småland går arten under det alternativa namnet ”byskvaller”.

Utöver den vid torpställen tidigare så vanliga upp emot halvmetern höga formen, finns flera lägre kulturformer. Sortern C. glomerata ‘Acaulis’ bildar ofta en decimeterhög, lättkontrollerad tuva. Den praktfulla, men kortvaraiga blomningen i renvitt eller djupt blåviolett mitt i sommaren förlängs med en litet mer solskyddad placering, något som arten i övrigt finner sig väl tillrätta med.

I sammanhanget oönskad spridning kan väl också något erinras om C. rapuncoloides, knölklocka, eftersom arten varje år förekommer i internatinella frölistor och utsädeskataloger. Det är ett besvärligt ogräs som gärna och enkelt utkonkurrerar annan mer önskad växtlighet, och som knappast behöver hjälp av avsiktlig utsådd. Det latinska namnet ska dock inte förväxlas med C. rapunculus, rapunkelklocka, tvåårig och obetydlig i blomning, men redan under medeltiden känd som rotfrukt.

God förmåga att förmera sitt betånd har också C. punctata, prickklocka, och C. takesimana, koreaklocka/ullungklocka. Båda når en höjd av tre-fyra decimeter och har ett buskigt växtsätt. Det är attraktiva oproblematiska växter med rik blomning av stora, 4-5 cm långa, hängande klockor mitt i sommaren. Lätt sandjord passar, ibland litet väl bra.

Vackra kragklockor

Släktet Adenophora, kragklockor, är artrikt, ungefär 50 kända arter, och åtskilliga av dem är vackra, lättodlade perenner, bland dem de stilrena smäckra A. confusa och A. bulleyana. Det illustrerade exemplaret är inte övertygande artbestämt, så som fallet ofta är med utsäde trädgårdsinsamlat på okänd plats någonstans i världen och likaledes med okänd historia. Plantan ingår i vart fall i ett uppskattat bestånd, där redan de grågröna stjälkarna med dimviolett ton är effektfull. Till detta kommer i augusti-september, i ljust blått, täta smala och småklockiga samlingar som från andra eller tredje året på hyacintvis fyller stängeln cirkelrunt. Kragklockor av den här typen lämpar sig väl som mellangrupp eller som radplanterad bakgrund.

För placering där låg växt är ett önskemål finns också ett stort urval kragklockor, som A. takedae och A. wehatae, den senare endast 10 cm hög, och trädgårdssällskapens utsädeslistor öppnar dörren till ytterligare spännande upptäckter.

Bland de litet högre buskigare kragklockorna finns några som i flera avseenden påminner om nässelklocka, C. trachelium, och då kan man ju lika gärna odla just nässelklocka. Den sprider sig litet okynnigt, ungefär som akleja, men dyker ofta välkommet upp på obevuxen kulturmark utanför odling och organisation. Blomning under högsommaren.

Vilda klockor i trädgården

Vanligast i trädgård av våra vildväxande klockor är möjligen C. persicifolia, stor blåklocka. Den är också mycket anpassningsbar, kan i en klipskreva med mycket litet jord rakt ut mot havet eller i en tät ligusterhäck på nordsida båda växa och blomma, och därpå blomma om.

Att trädgårdsväxter byter blomfärg från ett år till ett annat är inte ovanligt. Hos storklockan förekommer detta frekvent; blåblommande exemplar uppträder på följande sommar med vita klockor, dubbelblommande plantor får enkla kornbladsuppsättningar eller tvärt om. Under sådana förutsättningar är inte ens vegetativ förökning av en planta med önskvärda egenskaper en riktigt pålitlig metod.

Underarten C. persicifolia ssp. sessilifora, skålklocka, i engelskspråkig litteratur ofta C. latiloba eller även C. grandis, har stora, flackt öppna klockor. Blommor hos skålklockan sitter utmed och tätt intill stjälken utan tydligt blomskaft, vilket ger ett stramt, ordnat intryck.

Att lansera C. rotundifolia, liten blåklocka, eller C. patula, ängsklocka som trädgårdsväxter är väl ogörligt. Syn- och känslointryck från dessa älskade klockväxter njutes bäst i arternas naturliga miljö. För den som önskar finns dock av C. rotundifolia en vitblommande form att tillgå, och den bienna ängsklockan har en, om än vingligt, perenn underart, C. patula ssp. abietina. Härdigheten hos underarten är dock mindre god än grundformens.

Bland de höga klockorna finns flera som lämpar sig för grupplantering ut mot naturmark. C. lactiflora, mjölkklocka och C. latifolia, hässleklocka är sådana. Av mjölkklockan finns flera namnsorter i vitt, olika nyanser av blått och ljust rosa. Välkända är ‘Prichard’s variety’, mörkt blåviolett och ‘Loddon Anna’, ljust rosa. Kedjan av vegetativ förökning måste för dessa hållas obruten. Vid fröförökning går egenskaper som en gång avgjorde plantans selektering förlorade.

Både mjölkklockan och hässleklockan trivs väl på fukthållande mark i skuggit läge. Höjden är variabel, men hos båda finns sorter som i gynnsamt läge skjuter blomstänglar upp mot två meter eller högre.

En underart till hässleklocka, C. latifolia eriocarpa, blir i sin naturliga miljö endast 50-70 cm. Den finner sig också väl tilrätta i soligt och dränerat läge, men det är osäkert hur mycket av ursprunglighet som finns bevarat i de fröförökade plantor som är i cirkulation. Hässleklockan har under högsommaren en kort men praktfull väl sammanhållen blomning.

Annorlunda förhåller det sig med jämnhöga C. pyramidalis, pyramidklocka. Den är tvåårig och odlas bäst soligt på lätt jord. Blommar på eftersommaren. Det greniga växtsättet producerar samtidigt blommande och överblommade stänglar och sidoskott.

Utmaningar

Flertalet klockväxter är friska och lättskötta. Redan en begränsad omsorg belönas med pålitlig tillväxt och riklig blomning. Efter en följd av varma sommarveckor utan regn, kan rostsvamp mot höstkanten uppträda på nässleklockans, prickklockans eller ullungklockans blad, men knappast så förfulande eller försvagande att kemikalier eller kassering av plantmaterial behöver tillämpas.

Här är i alla fall ett par förslag på arter som behöver litet mer uppmärksamhet, utmaningar om man så vill. C. incurva, en monokarp med ganska stora, vinglasvälvda ljusblå klockor och C. tommasiniana, violklocka, behöver båda ett tunt översta lager av grovt grus och en placering utanför allra starkaste solljus. Det är låga tuvbildande växter som passar väl i stenparti.

Violklockans frö sås redan på hösten för groning följande vår. Av här nämnda växter är höstsådd lämplig för skäggklocka, hässleklocka, ängsklocka, stjärnklocka, prickklocka, ullungklocka, rapunkelklocka, pyreneisk klocka, klippklocka, svavelklocka, gräsklockor och kragklockor, men också tidig vårsådd ger ofta tillfredställande grobarhet.

Litteratur

Köhlein, Fritz; Enziane und Glockenblumen, Verlag Eugen Ulmer 1986
Lewis, Peter & Lynch, Margaret: Campanulas – A Gardener’s Guide, BT Batsford 1998
Båda dessa verk innehåller utförliga vidare litteraturanvisningar.

Text och Foto Publicerad ISSN
Lennart Larsson Natur & Trädgård 1/06 0283-1740

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>