Rena arter eller hybrider

Det finns riddarsporrar för alla typer av trädgårdar

Delphinium x cultorum

Det är bara att välja efter smak. Trädgårdsriddarsporren innefattar stor spännvidd i dekorativa element.

Av släktet Delphinium ungefär 350 kända och namngivna arter har många sin naturliga förekomst i Asiens bergstrakter i anslutning till Himalaya. Enbart den kinesiska floran rymmer 170, bland vilka en, Delphinium grandiflorum, kinesisk riddarsporre, också är en av de rena arter i trädgårdsodling oftast förekommande. Ett annat område med rika förekomstlokaler är den nordamerikanska västsidan, också här i inte allt för avlägsen anslutning till bergmassiv.

Den utan jämförelse mest odlade riddarsporren, Delphinium x cultorum, (Elatum-gruppen, praktriddarsporre) är dock en hybrid. Kartläggning av dess tillkomst och vidare utveckling innehåller både väl dokumenterade insatser och mer sannolikhetsbaserade uppgifter och spekulationer.

Mannen bakom verket är den franske växtförädlaren Victor Lemoine (1823-1911), som med D. elatum, stor riddarsporre, som sannolik fröbärare korsade fram en exceptionellt storblommig hybrid med flera i övrigt önskvärda egenskaper. I sitt arbete och under resans gång åstadkom han också en kromosomfördubbling. Elatum-hybrider, en vanlig samlingsbeteckning för trädgårdsriddarsporrar av skilda slag, är tetraploida och varje växtcell innehåller 32 kromosomer, medan rena riddarsporrar är diploida, vilket innebär 16 kromosomer i cellen. Det går alltså inte enkelt att korsa en naturlig riddarsporreart med en trädgårdshybrid.

Vi skriver nu ca 1850. Lemoine är i sin verksamhet i Nancy framgångsrik också med, och säkert i dag mer känd för, framtagandet av nya sorter med förbättrade trädgårdsegenskaper inom släktena Paeonia, pion, och från 1870, Syringa, syren, för att nu välja något ur denne mans trädgårdsdynastis vida verksamhet.

Fortfarande odlingsvärd

Delphinium elatum, stor riddarsporre, finns belagd i trädgårdskultur i Europa från åtmindstone 1700-tal. Det är fortfarande en odlingsvärd art. Blomningen infaller, på sydsvenska höglandet, i juli. Växtsättet är gracilt men ändå stadigt, blommorna himmelsblå, tydligt sporrförsedda. Det illustrerade exemplaret är frösått från utsäde insamlat i Altaibergen av personal från Köpenhamns botaniska trädgård (Budde Christensen & Karin Busse), distribuerat av The Scottish Rock Garden Club 2001/02.

Utsädet tillförlitlighet beträffande namnsättning är alltid en svårighet för den odlare som föredrar en samling av i naturen förekommande arter. Identifiering av art på växtplatsen är inte problemfri. Redan i naturen uppstår hybrider, och osäkerheten tilltar ju fler trädgårdsgenerationer arten får uppleva. För riddarsporrar utgör just förekomsten av tydlig sporre en indikator på ursprunglighet.

Två skattkammare för frö till arter:

Jim & Jenny Archibald
Bryn Collen
Ffostrasol
Llandysul
SA445SB
Wales
North West Native Seeds
17595
Vierra Canyon Road # 172
Prundedale
CA 93 907
USA

Lysande blå blommor

Delphinium pylzowii

Delphinium pylzowii är snarlik D. grandiflorum, kinesisk riddarsporre, men är mer långlivad. Har en svåröverträffad kornblå färg.

Åtskilliga arter har ett högt odlingsvärde. I den stora grupp riddarsporrar snarlika D. grandiflorum förtjänar många omnämnande. Här är några: D. tatsianense, azurriddarsporre, D.likiangense, drakriddarsporre, D. pylzovii och D. caeruleum. De bär alltid lysande blå blommor i stort antal och över lång tid med början i högsommarens inträde. Azurriddarsporren är kompakt och lämpar sig som kantväxt. Drakriddarsporre är en i sig själv variabel art och därigenom, även i ett begränsat antal, lämpad för selektering av individer med särskilt tilldragande egenskaper. Den kornblå färgen hos D. pylzovii är svåröverträffad, medan D. caeruleum främst utmärker sig genom högglansen i det mörkt grönblå bladverket. Även stjälken hos arten är mörk.

Bäst odlas dessa riddarsporrar på lätt jord som inte är alltför näringsrik, och i ett öppet läge. På minussidan finns att, även under goda odlingsförutsättningar, beståndet behöver förnyas efter fyra eller fem år. Frösättningen är dock god, och grobarhet som regel hög, åtminstone om fröet förvaras någorlunda svalt och torrt.

Delphinium yunnanense

Delphinium yunnanense kommer från Tibet och Kina. Minstingen bland riddarsporrar med spensliga stjälkar och mörkvioletta, långsporriga blommor.

Om ett upprätt växtsätt eftersträvas kan de, azurriddarsporren möjligen undantagen, behöva en blompinne av enklaste slag som stöd. Å andra sidan, vem begär av exempelvis brudslöja att den ska stå i stram givakt? Även när dessa växter välter, utgör de ett iögonfallande dekorativt inslag. Deras främsta bidrag är volym, den uthålliga blomningen och den, även på avstånd, lysande blå färgen.

Odlingsvärda är också den höga D. delawayii med ganska små, hyacintstora, öppna blommor, en mycket vacker riddarsporre för det finstämda i allt det överdåd av prakt som en delphiniumrabatt kan erbjuda, och den svårtyglade minstingen D. yunnanense med sitt virrvarr av smala uddgrenade blad, spensliga stjälkar och mörkt violetta långsporriga blommor.

Delphinium semibarbatum

Delphinium semibarbatum, gul riddarsporre, kommer från Cetralasien och Iran. Blommornas gula färgämne används i växtens hemregion för textilfärgning.

En distinkt mycket användbar grupp utgörs av D. brunonianum, vargtassriddarsporre, och D. cashmerianum, indisk riddarsporre, båda hemmahörande i Himalaya. Även här är lätta jordar och återhållsamhet med gödselgivor att föredra, liksom full exponering för sol och vind. Särskilt vargtassriddarsporren har under dessa förhållanden visat sig vara en frisk och lättskött långblommare, med bra livsläng och obetydligt övervintringsbortfall (i zon V). Båda arterna är också genom sin moderata höjd, 3-5 dm, sitt kompakta växtsätt och med blomsamlingar tydligt över bladverket lättplacerade.

Riddarsporrens färg är företrädesvis den blå, i olika nyanser och ofta i gränslandet mot violett. Den som önskar arter av Delphinium i kontrasterande färg, tåliga i nordiskt klimat, kan pröva blekt gulblommande D. semibarbatum, gul riddarsporre, eller den eldröda D. nudicaule, eldriddarsporre. Båda övervintrar på sydsvenska höglandets moränjordar, men blir sällan långlivade.

För samlaren finn ytterligare ett stort antal relativt lättodlade arter, som den diskret täckta D. vestitum eller, varför inte, D. triste. Intressant på sitt eget sätt, skulle man kanske kunna säga om den sistnämnda.

Risk för förgiftning

En reservation kan vara på sin plats. Riddarsporrar är nära släkt med stormhattar, och inom släktet finns starkt giftiga arter. Riddarsporrens första inträde i litteraturen vilar också på kemikaliegrund; De Materia Medica, år 77 e.Kr. sammanställd av den grekiske, under kejsar Nero tjänande, fältläkaren Pedanios Discorides. Verket kom att inta en central position för all apotekshantering i Europa fram till åtminstone 1600-talet. I det beskriver Discorides omkring 600 växter med avseende på medicinsk nytta. D. staphisagria, en knappt meterhög ofta tvåårig riddarsporre, glest blekblåblommande utmed ogrenad stängel, föreslås som tänkbart motgift vid skorpionbett.

Delphinium saphisagria har sitt ursprung i Grekland och Italien, och är nu spridd i medelhavsområdet. Från England finns skriftligt belagd odling 1596. Om användning vittnar nordeuropeisk namnsättning, lusekraut (tyska) och luseurt (danska). Förutom mot vägglöss har den verksamma beståndsdelen från den starkt giftiga vita olja som utvinns från fröna använts som botemedel mot hudparasiter som hårlöss och skabb.

Väldokumenterad toxisk verkan har D. glaucum, vildväxande i anslutning till Nordamerikas västra bergmassiv från Kalifornien till Alaska. Det är en storbladig art och tidigt vårgrönskande och med rykte att vålla boskapsdöd genom blockerande verkan på centrala nervsystemet. Giftverkan är i tidig tillväxtfas störst i grönmassan, blad och stjälk, senare under sommaren i växternas fortplantningsdelar, blomma och frö. Enligt provinsen Albertas jordbruksdepartement är så litet intag som 0,7 % av kroppsvikten hos det betande djuret tillräckligt för fatal effekt,

Ska vi då inte alls odla prydnadsväxter som kan medföra förgiftningsrisk eller annan risk för skada? Eller ska vi nöja oss med omdömesfull planering vid val av plantor och plats i trädgården? Frågan lämnas obesvarad.

Paradanläggningar

Victor Lemoines elatumhybrid lanserades i en epok då de eropeiska kolonialmakterna var i stark tillväxt. Hos såväl den nya ekonomiska överklassen som det ännu intakta översta skiktet inom ståndssamhället fanns behov att markera sin samhällsposition genom paradanläggningar. Den ståtliga riddarsporren, rabattens drottning, passade väl in, och för plantförsörjning stod vid sidan av privatanställda staber en trädgårdsnäring i stark expansion.

Geografiskt förvaltades i sent 1800-tal och under förra århundradet arvet från Lemoine av trädgårdmästare, plantskolemän och växtförädlare i England, USA, Tyskland, Nederländerna och Nya Zeeland. Också i Lemoines hemland har vidareutveckling förekommit, främst i de stora privata trädgårdsanläggningarnas helt eller delvis slutna rum, och här kan det fortfarande finnas växtmaterial att återupptäcka och rädda till en mer publik tillvaro.

Två linjer av förädlingsarbeten kan urskiljas: vegetativt förökade kultivarer (namnsorter) och fröstammar. Åtminstone fram till Europas mellankrigstid var i yrkesodling framtagande av nya kultivarer genom handpollinering av utvalda exemplar den helt dominerande utvecklingslinjen. Plantor med tilltalande utseende, pålitlig perennialitet och friskt växtsätt förökades därefter vegetativt genom avskiljande av rotkronans nya skott tidigt på våren. På detta sätt erhålls nya plantor med egenskaper som är identiska med moderplantans. Metoden är tids- och därmed också kostnadskrävande, och utbytet i plantor blir avsevärt mindre än vid fröförökning.

Framförallt i Storbritannien har denna tradition vårdats och vårdas fortfarande, nu ytterst genom riddarsporresällskapets – The Delphinium Society – medlemmar. Välkänd är också plantskolan ”Blackmore & Langdon”, belägen nära Bristol, som år 2001 kunde fira hundraårsjubileeum.

Förste engelsman att arbeta vidare med Lemoines material var emellertid James Kelway, senare följd av bland många andra märkesmän Watkin Samuel och Frank Bishop. Förädlingen har här nästan uteslutande baserats på selektering, det vill säga urval av lämpliga individer i det tillgängliga beståndet. Inkorsningen av andra delphiniumarter har istället frekvent använts på andra håll i världen, särskilt i USA och i de nederländska experimentodlingarna.

Pacific Giant en sensation

Den verkliga sensationen inom riddarsporreodling under 1900-talet åstadkom en till USA inflyttad tjeckisk trädgårdsmästare, Frank Reinelt. I det soliga Kalifornien fröodlade han från 1930-talet mängder av riddarsporrar på enorma arealer. Avsikten var fröproduktioon av plantor med förbättrade egenskaper i framförallt färgskala och blomstorlek. För att åstadkomma rödtonade nyanser i praktriddarsporrens traditionellt blå eller vita, använde Reinelt D. cardinale, kardinalriddarsporre, vildväxande i Kalifornien och Mexico. Plantor av denna art når upp mot två meters höjd, blommorna små, glest utplacerade och eldröda.

De första fröstammar som uppstod döptes till Pacific Giant med tilläg ‘Astolat’ (rosa), ‘Black Night’* (mörkviolett med svart öga), ‘Galahad’ (vit), ‘King Arthur’ (mörkviolett med vitt öga) och ‘Guinevere’ (lilarosa).

Entusiasm och besvikelse

När Pacific Giant-utsäde nådde Europa, åstadkom plantorna både entusiasm och besvikelse. Blomform och färgskala innebar en klar förbättring, men härdighet och perennialitet var otillräcklig. I Storbritannien vidtog snart korsningsförsök, i första hand utförda av Frank Bishop och hos Blackmore & Langdon för att tillvarata Pacific Giant’s visuellt positiva egenskaper parade med sundhet och förmåga att överleva nordvästeuropas klimat, egenskaper som fanns hos de engelska hybriderna.

Förra århundradets utveckling i Storbritannien och USA återspeglas idag i svenska hemträdgårdar. Äldre, småblommiga exemplar av praktriddarsporre överlever i årtionden och ger vid frösådd nya plantor med samma egenskaper. De nyare bestånden ger i lyckliga fall riddarsporrar som blommar stort och väl andra året efter sådd, allra bäst det tredje. Därefter blir föreställningen en uppvisning i avtagande och till sist försvinnande.

Ett särskilt problem med fröstammar är den kommersiella utsädesproduktionen. Reinelt iakttog en strängt systematisk procedur, innefattande urval av föräldraplantor med lämpliga egenskaper, handpollinering och först därefter, i påföljande generation, insamling och distribution av utsäde.

Pacific Giant degenererad

I svensk trädgårdshandel är Pacific Giant fortfarande en vanlig etikettering, Tyvärr baseras växtmaterialet på utsäde som under en lång följd av riddarsporregenerationer öppenpollinerats, det vill säga naturpollinerats utan urval av goda egenskaper eller uteslutande av icke önskvärda. Frölinjen har helt enkelt degenererats, och de plantor som erhålls står långt från Reinelts ursprungliga korsningsresultat.

När vi för några år sedan, för att svara på en förfrågan om höga, rödtonade riddarsporrar, satte igång var sin kultur av Pacific Giant ‘Guinevere’ och ‘Astolat’, fick samtliga plantor kasseras. Konstitutionen var för bräcklig, blomningen blek och mottaglighet för mjöldaggsvamp påtaglig.

Ur Pacific Giant har från tid till annan nya frölinjer utvecklats hos större fröfirmor med egna odlingsresurser. Resultat, och orsak, är likartat det som drabbat moderstammen; till en början ett urval förbättrade egenskaper, därefter gradvis degenerering.

Nu kommer Magic Fountain

När detta skrives är, sedan något år, den ur Pacific Giant utvecklade Magic Fountain via nederländska frö- och pluggplantskataloger på väg in hos den svenska fackhandeln. Frölinjens främsta egenskap är låg växt och till följd av detta, kompakt blomspira. På det första foto artikelförfattaren i början av 90-talet såg en rad Magic Fountain i blom, syntes höjden knappast överstiga halvmetern; intrycket var närmast av en kolossal hyacint. Om bilden redovisade ett naturligt växtförlopp eller var resultat av någon form av manipulering i komersiellt syfte, t ex tidigdrivning av blomning eller tillväxthämmande tillsats i bevattning, gick inte att avgöra.

Under de ca tio år som Magic Fountain förekommit i vår plantodling, och i ganska stort antal, har aldrig något enda exemplar understigit 80 cm. Kortast blir regelmässigt de lilarosa, knappt meterhöga. De är också konstitutionellt klenast. Redan andra året börjar luckor uppträda, och fjärde eller femte året är raden glest besatt. Högst, 130-150 cm, och också friskast är de plantor som bör ljust lavendellila blomning. Över huvud taget uppvisar de i Magic Fountain ingående blomfärgerna sinsemellan så olika övriga egenskaper, att den sammanfattade namnsättningen knappast längre är motiverad.

En annan Pacific Giant utvecklad frölinje är Blue Springs. Här har inte ens färgerna renodlats före fröproduktion, men i det virrvarr av olika konstitution, höjd, blomform och färg som uppstått har enstaka plantor som varit värda att odla vidare på visat sig. Dessa har då oftast haft kort, kraftigt byggd stjälk, täta bladparasoller och djupt mörkblå, ganska små blommor med renvitt, klart kontrasterande öga i relativt täta blomställningar.

Utveckla egen frölinje

Möjligheten att själv utveckla en frölinje som väl kan mäta sig med det komersiella utbudet stör öppen för varje odlare av hybridriddarsporrar. Säkrast framgångsrikt resultat blir resultatet om urvalet inleds med växtmaterial ur den stora gruppen kultivarer (namnsorter) med väl kända egenskaper.

Av vegetativt förökade namnsorter av elatumhybrider finns ett rikt utbud knappast på närmare håll än de brittiska öarna, störst är urvalet hos plantskolor i södra och sydvästra England. Priset för varje införskaffad planta blir högt. Men det är inte nödvändigt med en egen stor samling kultivarer, Hjälp finns att få hos riddarsporresällskapet, The Delphinium Society.

The Delphinium Society

Ett bra alternativ som regelmässigt ger plantor med hög kvalitet är frösådd med utsäde från The Delphinium Society’s årliga frödistribution. Föreningen är öppen för alla med intresse för odling av riddarsporrar. Medlemskap söks genom att skriva till:

The Delphinium Society
Mrs S E Bassett
”Summerfield”
Church Road
Biddestone
Chippenham
Wiltshire SN14 7DP
England

Föreningen dsitribuerar både handpollinerat och öppenpollinerat frö från utvalda kultivarer. Värdefull är också den tillgång till samtida och historisk expertis, genom rådgivning och bibliotek, främst föreningens årsbok, som medlemskap innefattar.

Litteratur

Om riddarsporrar finns relativt rik, främst engelskspråkig, litteratur. Några titlar:

The Delphinium Garden (Delphinium Society 2003)
Bassett, David; Delphiniums (RHS 1990)
Edwards, Colin; Delphiniums – The Complete Guide (Crowood Press 1989)
Ogg, Stuart; Delphiniums For Everyone(Blandford Press 1961)

Men också ett tyskt praktverk, många gånger omtryckt och utgivet i ny upplaga innehåller ett intressant bidrag till trädgårdsriddarsporrens historiebeskrivning Foerster Karl; Blauer Schatz Der Gärten (Neumann Verlag 1990)

Text och Foto Publicerad ISSN
Lennart Larsson Natur & Trädgård 1/06 0283-1740

* Anmärkning: originalutgåvan av denna artikel innehöll flera små tryckfel. Bland annat skall den namngivna färgvariationen på Pacific Giant ‘Black Night’, som du kanske redan gissat, vara ‘Black Knight’, enligt riddarna kring det runda bordet-temat.

[divider]

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>