Riddarsporre – Naturarter

Larssons Plantskola odlar både hybrider och naturarter av Delphinium. Här följer en introduktion till plantskolans sortiment av naturarter. Läs gärna mer om naturarterna av riddarsporrar i en tidigare publicerad artikel.

Naturarterna i familjen Delphinium – en kavalkad i blått

Delphinium elatum

Delphinium elatum

Riddarsporren finns vildväxande spridd på norra halvklotet jorden runt. Runt trehundra arter är särskiljda. En av dem, Delphinium elatum, stor riddarsporre är från 1700-talet känd i europeisk trädgårdslitteratur. Arten har en vid distribution, från västalperna i Frankrike till Centralasiens bergsområden. Den lokala variant som vi har i odling hämtades hem från Altaibergen av Botaniska Trädgården i Köpenhamn. Den är högrest, relativt stadig när västvindarna ligger på, småblommig och himmelsblå. Som de flesta naturarter mår den väl av god tillgång till markfukt under vår och försommar och mycket måttlig näringstillförsel.

Drakriddarsporre – Delphinium likiangense

Delphinium likiangense

Delphinium likiangense

Drakriddarsporren, Delphinium likiangense, är en av odlingsfavoriterna hos oss. Skälen är flera. Den blommar rikare och uthålligare än närbesläktade arter. Den är relativt stadig i vind och lätt uppbunden vid en stödpinne, om så skulle önskas. I sin mest intensivt mättade blå färg fångar den enkelt uppmärksamhet på åtminstone upp till fyrtio meters avstånd, särskilt vacker i nedåtgående sol och ljus skymning. Den är med avseende på blomning variabel, och bland exemplar med individuell nyans, teckning eller blomform finns en hög andel med egenskaper som är värda att ta vara på och vårda.

Azurriddarsporre – Delphinium tatsiense

Delphinium tatsiense

Delphinium tatsiense

Azurriddarsporren, Delphinium tatsiense, tillhör samma grupp som drakriddarsporren som den mycket liknar. Azurriddarsporren är dock lägre och (oftast) konstant kornblå. Den behöver en placering i ljuset, framkant eller på fri yta för att komma till sin rätt.

Kinesisk riddarsporre – Delphinium grandiflorum

Delphinium grandiflorum "Blauer Zwerg"

Delphinium grandiflorum "Blauer Zwerg"

Kinesisk riddarsporre, Delphinium grandiflorum, är närbesläktad med drakriddarsporren och azurriddarsporren och är den art i gruppen som längst varit i europeisk trädgårdskultur. Under åtminstone 150 år har den också varit föremål för växtförädlares intensiva uppmärksamhet, både som inkorsningsmaterial till hybrider och för utveckling av nya variationer inom den egna arten. Många namnsatta frölinjer finns med mer eller mindre tilltalande verkligt plantunderlag. En av dem som odlas på plantskolan är Delphinium grandiflorum ”Blauer Zwerg”.

Kaukasisk riddarsporre – Delphinium caucasicum

Delphinium caucasicum

Delphinium caucasicum

De flesta riddarsporrar har mer eller mindre flikigt bladverk, dock sällan så flikigt som hos Delphinium caucasicum, kaukasisk riddarsporre. Blomingen är i stället gracil som för få riddarsporrar.

Delphinium yunnanense – Delphinium yunnanense

Delphinium yunnanense

Delphinium yunnanense

Mycket låg, hos oss närmast krypande, är Delphinium yunnanense. Vi har aldrig lyckats få den att övervintra, men det behöver ju inte betyda att den är annuell. Odlingsvärd? Ja, absolut, för den som har något litet närkontakt med sina plantor. Den ropar inte precis ut sin närvaro.

Pylzovs riddarsporre – Delphinium pylzowii

Delphinium pylzowii

Delphinium pylzowii

Hos Pylzovs riddarsporre, Delphinium pylzovii, uppträder ibland vackra eller intressanta blomformer som denna fjärilsliknade kronbladsställning. Att bevara en sådan önskvärd individuell egenhet utan att i övrigt förlora i vitalitet är en inte alldeles enkel utmaning.

Delphinium caeruleum

Delphinium caeruleum

Delphinium caeruleum

Blå riddarsporre skulle väl översatt den latinska beteckningen för Delphinium caeruleum bli, men blå är ju de flesta naturarterna, så vi nöjer oss med det vetenskapliga namnet. Ändå är det lätt att förstå namnsättningen. Även blad och stjälk hos denna art har ett glänsande blåtonat lyster.

Menzies riddarsporre – Delphinium menziesii

Delphinium menziesii

Delphinium menziesii

Fint blå i blomning, men litet spretig är Menzies riddarsporre, Delphinium menziesii. Menzies var en skotsk läkare och medresande sjöfarare utmed Nordamerikas västkust mot slutet av 1700-talet som även utförde botanisk annotering.

Volutriddarsporren – Delphinium vestitum

Delphinium vestitum

Delphinium vestitum

Volutriddarsporren, Delphinium vestitum, är en senblommare, augusti på sydsvenska höglandet. Blomningen är speciell, inte särskilt anslående skulle nog många säga, i violett med tydligt mörkt öga. Bladsköldarnas form, färg och format är desto mer attraktiva.

Sorgriddarsporre – Delphinium triste

Delphinium triste

Delphinium triste

Mest ”speciell” av alla naturarter inom släktet Delphinium är möjligen Delphinium triste, sorgriddarsporren. Ändå saknar vi den, sedan den för några år sedan gick förlorad i en kanske väl radikal höstplöjning.

Indisk riddarsporre – Delphinium cashmerianum

Delphinium cashmerianum

Delphinium cashmerianum

Indisk riddarsporre, Delphinium cashmerianum, är en kompakt, medelhög perenn med tydlig, välformad och uthållig blomning.

Vargtassriddarsporre – Delphinium brunonianum

Delphinium brunonianum

Delphinium brunonianum

Vargtassriddarsporre kallar vi en nära släkting till indisk riddarsporre, fast vi vet att SKUD har en annan uppfattning. Delphinium brunonianum är i vilket fall som helst den latinska beteckningen. Den har på många sätt varit en källa till glädje; lättskött, utdraget blomvillig och mycket pålitligt perenn. Lämpar sig utmärkt som radplanterad och ska inte utsättas för annat än god markfukt under vår och försommar och mycket måttlig (kväve)gödning.

Delphinium oxysepalum

Delphinium oxysepalum

Delphinium oxysepalum

Delphinium oxysepalum är en europeisk riddarsporre, växer bland annat i Polen och Slovakien på båda sidor av Karpaterna. Vacker i blomning och prydligt lågvuxen men inte så långlivad hos oss.

Hornriddarsporre – Delphinium ceratophorum

Delphinium ceratophorum

Delphinium ceratophorum

Hornriddarsporren, Delphinium ceratophorum, blir ungefär meterhög. Blomningen är diskret, men ändå tydlig. Bladen har karakteristiska ljusa punktmarkeringar i flikarna. Mycket pålitligt perenn.

Bockhornriddarsporre – Delphinium bulleyanum

Delphinium bulleyanum

Delphinium bulleyanum

En lämplig partnerväxt till hornriddarsporren kan bockhornsriddarsporren, Delphinium bulleyanum vara. Båda arterna är högsommarblommande.

Delphinium delavayii

Delphinium delavayii

Delphinium delavayii

Delphinium delavayii är ytterligare en medelhög naturart som passar i inte alltför överdådig plantering.

Delphinium mirabilis

Delphinium mirabilis

Delphinium mirabilis

Graciös kan vara en lämplig beskrivning av Delphinium mirabilis. Bör nog mängdplanteras eller ges tydlig friyta för att komma till sin rätt.

Delphinium ramosum

Delphinium ramosum

Delphinium ramosum

Delphinium ramosum, eller kanske snarare, den planta som växte upp från utsäde som vi erhållit under beteckningen Delphinum ramosum gjorde sig snabbt uppskattad genom att vara i flera avseenden ”lagom”; lagom hög, lagom iögonenfallande i blomning o.s.v. Tyvärr saknades en egenskap. Efter andra vintern var den borta, och inget utsäde hade tillvaratagits.

Delphinium glaucum

Delphinium glaucum

Delphinium glaucum

Den nordamerikanska riddarsporren Delphinium glaucum ska egentligen inte odlas alls utanför kontrollerade ytor. Den har vid förtäring markant giftig påverkan, störst i bladmassan på våren, men senare också i växtens blommor och frön. Nu kan förstås detsamma sägas om t.ex. den i trädgårdsodling och i nordisk natur vanliga stormhatten. Faktiskt är alla ranunkelväxter, dit också riddarsporrarna hör, olämpliga till giftiga som föda.

Ett par riddarsporrar som avviker från det blå temat

Eldriddarsporre

Delphinium nudicaule laurin

Delphinium nudicaule laurin

En amerikansk riddarsporre, eldriddarsporren, Delphinium nudicaule, befinner sig hos oss i närheten av sin härdighetsgräns. Låg, rödorange, men mer än en blomning brukar det inte bli.

Gul riddarsporre

Delphinium semibarbatum

Delphinium semibarbatum

En kortvarig gäst i odlingen var den gula riddarsporren, Delphinium semibarbatum. Slingrigt lågväxande hos oss, men betydligt mer imponerande i naturlig hemmiljö, Centralasien och Iran.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>